Idag åkte john o jag och barnen

undrar om det vore bättre om jag aldrig hade blivit född.
men nu är det så att jag älskar mina föräldrar förmycket för att vilja vara ofödd.
mina syskon skulle föralltid  undrar hur det vore o ha ett lillasyskon.

Eftersom det är förbjudet enligt lag
att ta bilder från andra
som andra har fotograferat
utan att fråga ,
och det faktiskt är så att jag personligen
känner obehag av att någon oavsett
vem det är tar mina foton utan att fråga.

Jag är fullt medveten om att vem
som helst kan ta mina bilder
från facebook och bloggen osv.
Men man måste kunna lita på att
allmänheten inte tar foton.

Om min mamma eller någon annan av de närmaste
vill ha ett foto på något som jag har tagit.
Så frågar de alltid.Av respekt.
Oavsett om det är deras eget barn
som jag har fotat eller om de har varit med
den dagen då jag har fotograferat.
Det tycker jag är snällt.

För även om jag inte är professinonell
fotograf så är jag amatör fotograf.
Jag älskar att fotografera,
och genom att lägga ut korten
som jag har fotograferat på facebook
eller här på bloggen ,
Det är ett sätt  för mig att dels dela med mig av mitt liv.
Och att ni får se mina foton
som ibland kan bli väldigt bra..

Den som har tagit ett kort
har äganderätten av det kortet.
Oavsett om det är någon annans leksak/djur/kompis
som jag har fotat. osv..

Man ska inte behöva lägga till ett vattenstämpel
som visar vems bilden tillhör för att förhindra stöld av foton.
Man ska kunna förstå det själv..

Skickar jag bilden till er så får ni ju givetvis ta den.
Frågar någon om det är du som har fotograferat så kan man ju säga:
nä det är petra eller vem det nu än är..
Bara för att visa att man står för att man inte har tagit kortet.
För fotografering är väldigt viktigt för mig och andra.
Särskilt för dem som har det som yrke.

Det är ju samma om man går till en fotograf.
Fotografen har ju rättigheterna till de korten.
Sen hur reglerna är när man har köpt dem/fått dem.
Det får man väl ta reda på när det behövs.

Så ligger det till.
Jag tänker inte låta
någon förstöra min glädje i att fotografera,lägga upp bilder på
min blogg,facebook osv.
Jag har rätt till ett liv där jag är respekterad som den jag är.
Respekten som jag ger andra vill jag gärna ha tillbaka.

Sen är det så att man kan faktiskt välja
hur öppen fotona är på facebook.
Man kan välja att lägga in korten
för de som enbart är äns vänner.
Då kan bara mina vänenr på fb se dem.
Så vad gör det om jag vill dela med mig av en rolig dag.
Där det råkar finnas fler än mina barn och min man i rummet.
Jag lägger ju upp de kort som jag gillar,
som jag har tagit med omsorg.
De få som har lagt in kort på mig och min familj
har jag aldrig stört mig på.
Jag tycker bara att det är gulligt,
något jag blir glad av..
För man väljer ut korten så noga nuförtiden
man lägger in de man absolut gillar.
Och det är väl bara bra om någon annan kan fotografera någongång.
Eller lägga in på fb ..Sålänge fotografen /den som har tagit kortet gillar det.
För man lägger ju inte in kort för att vara elak.
Att vara elak finns inte äns i min värld.
Folk brukar tro att jag är elak men oftast menar jag bara väl.
Eftersom det är så lätt och  misstolka vad personen egentligen menar.
Som nu tex,man kan ju lätt missförstå innehållet.
Men jag vet vad jag menar.Och om någon undrar,
så hojta till..Så pratar man om det utan att bli sura på varann.


Ut och fotografera med er.
Fota en massa,
det är så härligt och kolla på bra foton.
En bra fotograf kan ta kort på vad somhelst
och det blir bra,fina kort.
En blomma kan bli hur fin som helst på kort
om fotografen/personen är duktig på att fotografera.
Sen beror det ju givetvis på vad man har för kamera osv..
Men det beror också på hur personen fotograferar.

Hejsvejs i lingonskogen.

fortsättning på det förra inlägget,som avslutades med att vi bor såpast nära nuförtiden.

När jag tänker på att vi bor nära nuförtiden så menar jag för er som inte vet.
Att vi bodde över 25 mil ifrån dem för 3år sen..

Vi var här i karlskoga ofta redan på den tiden förståss men nu kan man åka
och hälsar på alla  precis när man vill.
Det är en lyx som jag stortrivs med:-)
Aldrig mer behöver jag höra:mamma när får jag träffa mormor.
Och jag behöver aldrig mer svara:ja det blir om en vecka..
Nää nu blir det inga veckor emellan..;-)

Ni vet redan om det förståss,för jag berättar det för er rätt ofta.
Men john,jag och barnen är så glada över att vi har er.
Att ni kommer och hälsar på när som helst.
Lika glad är jag över att vi har min pappa och alla syskon inärheten..
Och alla vännerna såklart:-) Vissa vänner har jag kvar i sthlm,
men vi får försöka ses snart igen..På något sätt,
är ju lite svårt när vi inte är i sthlm så ofta.

Man får ta tillvara på dem man har,och dem som älskar oss.
Det är det man får göra. Tar man
tillvara på dem man älskar och som älskar oss tillbaka.
Alla oss 5 .Så mår man hur bra som helst..
Mina barn är så lyckliga för det vi har,och för dem vi har runt omkring oss.
Tänk er,jag kan vända mig till vem jag vill i min släkt.
När jag vill,jag har en nära kontakt med mina mostrar osv..
Sånt mår jag bra av.
Okej där ljög jag,den jag helst vill ha kontakt med lever ju inte längre.
Har ju inte gjort sen jag var 8-9 år..Och det är min mormor såklart.
Vad du skulle ha varit älskad av oss alla.

Den enda äldre som Vanessa minns och som hon hann träffa ordentligt
är  hennes pappas farmor.Och den saknaden är ju rätt stor hos henne.
Hon pratar om det jämt,kollar på kort..Farmor Elsa som hon kallar henne för..
Hon har ju korten på henne och "farmor Elsa" i hennes bok.
Och hon gråter lite,pratar lite,tänker mycket..
John o jag saknar henne givetvis med.
Men det är mycket tankar hos nessa.
Men hon finns med oss,samma som min mormor finns med mig.
Usch vad personligt det blev,men jag har mycket tankar..
Och jag är så lycklig.:-)


Underbara familj:
Underbara barn ,
underbara Man!!

Hittade ett av våra bröllopsfoton
och vart väldigt glad:-)

Här får ni se oss 9juni 2005.
John har Danne i famnen.
Han var inte  äns 2 veckor gammal:-)



Vilken härlig dag det var.

Älskar dig John!!!

Vissa saker

Om en månad exakt så blir jag 29 år.
Fy vad gammalt haha..
De senaste åren har bara rusat iväg
och jag får lite smått ångest över min ålder..
Att det är mycket som jag kanske borde
göra nu när man är så här gammal.
Som att jobba till exempel.
Men det får jag se till i framtiden.
Jag har ju inte fyllt än som tur är
så jag kan ju påbörja min förändring
lite smått redan nu ..

Vad vill jag göra då?
jo drömmen är att få
något att göra efter
att ha lämnat vanessa i skolan
o pojkarna på dagis.
Som det ser ut nu så
får jag lämna vanessa kl 8 eller 9 beroende på dag.
O 8,30 på tisdagar-torsdagar så ska jag lämna
pojkarna kl 8,30
o sen ska jag hem o sitta o glo i köket.
Sitta o rulla tummarna.haha
Nja låter väl inte så jätteroligt direkt.
sitta o rulla tummarna tills john
kommer hem  och sen
blir det dags o hämta alla 3 barnen
efter varann.
Fördelen är att jag får leva livet fullt ut
på måndagar o fredagar då pojkarna är hemma med mig"ironi"
Nja så bittert ska jag inte se det som.

Det blir nog ordning på mig också
så småningom..
Tyvärr så är jag iinte så jätte motiverad just nu
men det kommer..
Jag ska börja röra på mig lite mera.
Vill sänka min BMI lite grann.
Jag måste för min egen skull,
och för min kropps skull.
Men jag gör det för min skull
inte för någon annans skull.
Jag struntar i om vissa människor
tycker att jag är tjock.
Det har jag kommit över.
Det får stå för dem:-)

Det är upp till betraktaren
om man vill se skönhet eller bara äckligt
när man ser en person..

I vilket fall som helst
så blir det här
en förändringens höst.
O nu när båda pojkarna kommer
att gå på dagis from 15 sep
så kommer jag bli tvungen
att satsa på mig själv.
Jag har gjort klart min karriär
som hemmamamma .
Nu vill jag vara som er andra,
ha någon slags praktik,vikariat,
deltids jobb vad som helst..

Jag måste må bra inom mig själv
för att våga ta steget.
O kunna tro på mig själv.
Jag har tagit till mig
av era kommentarer
o era goda tips o råd.
O jag uppskattar alla era kommentarer här.

Nu är det upp till mig
om jag ska ta steget
till ett liv
med mera motion.
O på så sätt bli piggare o gladare..

För jag tror att mycket
av att jag mår som jag gör
beror mycket på min syn på mig själv.
Jag vill kunna se ett kort på mig
o kunna känna:å vad fint kortet blev.
Och inte känna:men fyy hur jag ser ut.
Tillochmed ansiktet är fettigt..
ja ni förstår nog vad jag menar.
Eller sitta i soffan och bara äcklas av sig själv
av allt fett som finns på benen o ansiktet osv..
Att jag vill ha en bättre bild av mig själv.
Den har blivit rubbad men den får komma tillbaka..

Jag är inte deppig när jag skriver det här
utan bara ärlig .
Och jag vet att det är jobbigt
att läsa om olyckliga personer
men jag är inte olycklig.
Jag är bara inte nöjd med min kropp.
Jag är lycklig men jag vill ha en förändring..

Så olycklig är jag definitivt inte.
Bara omotiverad...men det kommer..
Mitt liv är inte över.
Det är bara det att jag bara ha varit fru o mamma i 7år.
Och inget mer..men vem vet,kanske får jag bli
någons jobbkompis någongång..
Det är inte fler vänner som jag söker efter(de är givetvis välkomna)
utan något ställe
att gå till om dagarna,
kunna prata med folk lite då o då.
Inte behöva vara så instängd i min lilla värld..

jag känner mig som den mest efterhängsna
o jobbigaste människan i världen.
Men vissa personer(det gäller flera ibland)
försöker jag få kontakt med.
Kanske veta om de får mina sms eller
om vad det nu kan vara..

Jag märker väldigt snabbt
när folk inte vill ha kontakt med mig.
Jag känner av stämningen så väl
när jag är på ett ställe o jag inte
är omtyckt eller att de helst vill att jag ska åka hem.

Det är rätt jobbigt o känna så.
Men det har hjälpt mig en hel del också.

Jag försöker få kontakt med de vänner
som jag har haft.
De svarar inte på mina försök till kontakt.
O jag fattar poängen..
Då har man iallafall försökt.

Sen kanske jag vill veta något speciellt
så då kanske jag både sms:ar o skriver på mail
eller på facebook osv.
Till slut kanske jag får ett svar så
de slipper tjatet från mig.
Det här är bara känslor från min sida.
Rätt jobbiga sådana för jag känner mig så ivägen
hos folk. Jag märker av så väl
när jag inte är lika omtyckt.

Om man har blivit mobbad som liten
så får man dom egenskaperna automatiskt..

Jag känner mig så hatad.
Utanför sammhället är jag ju redan eftersom
jag inte jobbar.

Kanske är jag annorlunda.
jag kanske vill ha ett svar
när jag har skickat något till någon.
"Nu har det kommit tack så mycket"

Jag orkar inte försöka
bli sedd .
Jag är inte lika cool o poppis
som de flesta andra.
Men jag är jag o
jag är ingen dum person.
Man är ju ändå vuxen,
och när man är vuxen
så ska det räcka att man är sig själv.

Jag ska lämna folk i fred.
Vill man mig något så
får man höra av sig..

Tur att jag vet de jag kan höra av mig till när jag vill.
Och även fast jag inte hör av mig
så hör de av sig till mig"tack"
Sånna personer uppskattar jag så mycket.
Ni som faktiskt hör av sig till mig på något sätt.
Jag ska ta tillvara på det o lämna de andra ifred.
För det är inte bara jag som ska höra av mig.

Sen behövs det om den andra inte vet att
jag tex vill ha mer kontakt.DÅ behöver ju jag
ta den kontakten men får man inga svar
så har man iallafall försökt..

Det gäller att prioritera i livet.
Men det är inte alltid
så lätt när man är så godtrogen..



nu ska jag gå ner o
umgås med dem
som aldrig kan få nog av mig.
min familj.

på fotot är det jag med vanessa o daniel.
innan johan föddes.

Ibland får man veta via samtal eller sms
att någon väldigt nära är sjuk.
O då menar jag inte någon förkylning
eller någon magsjuka som går över på några dagar.
Utan mycket allvarligare saker än så.

Jag borde vara van vid dom här beskeden
vid det här laget.
För det är så mycket sjukhusvistelser för vissa
nuförtiden.Har väl pågått sen hösten 07.
Och det verkar aldrig ge sig..
Som tur är så bor vi nära nu så vi kan
åka o hälsa på eller hjälpa till med hundvakt
eller vad det kan vara..
Åka i ren panik med familjen hem till kga
vore inte så kul alla gånger..
När det rör sig om 25 mil..


Jag tänker aldrig vänja
mig vid att någon nära blir sjuk.
Jag tänker inte inse det att man blir äldre
o att de närmsta bara blir äldre o äldre
o får det ena efter det andra.
Jag är inte så stark så jag kan klara av det.
Och jag vägrar att det ska hända något
med de som står mig närmast.

När det gäller den här personens
sjukdomar så vet jag inte vad det kan leda till.
Hur sjuk blir .......
Blir det operation,blir det respirator igen?

Jag vill ha er alla friska.
Ni behöver inte vara glada,ni får vara
sura o griniga på mig.
Eller vi kanske rent utav blir osams.
Men det finns dem som jag kan gråta av bara
att jag tänker på dem  eftersom de är så viktiga för mig.


Vanessas reaktion i morse när hon fick veta:
kommer..... att dö?

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!
Vad säger man till sin 7åring:
Det ska allt gå bra den här gången också.
Eller :...mår snart bättre..


ÄLSKAR DIG O RESPEKTERAR DIG!!

Att jag låser min blogg
blir nog bara tillfälligt.
Men jag får hela tiden höra:
ja men nu behöver jag inte höra av mig
för du har din blogg.
Eller:men hur kan du skriva så..
osv..

Eller så tar folk förgivet att man ska
skriva allt som händer i bloggen.
Så folk undviker att prata om saker.
Men jag skriver knappt aldrig här längre.
O gör jag det så blir den inte så personlig
som den har varit..

Något som jag hatar med mig själv
är att jag är så känslig.
Jag påverkas så av hur andra är mot mig.
Det är väldigt jobbigt.
Jag har knappt ingen självkänsla alls kvar.

Det beror ju mycket på att jag har blivit
så pluffsig,så stor .
Svullen i ansiktet,ibland blir jag även väldigt
svullen om magen så jag ser gravid ut..

Det tar på självförtroendet
att vara så kraftig som man är.
Men så tänker jag:
,men det finns dom som är större än mig.
jag kan ju ha mycket av de kläderna
somjag brukar ha fortfarande fastän
det finns ju självklart kläder som jag inte kan ha
i byrån.man samlar på sig o tror att :
ja men nästa år då blir jag smalare o
kan ha det här..
nää man förändras i kroppen efter 3barn.

Sen så är det så att dom som verkligen är tjocka
som är van vid det.
de klär sig som vanligt,
de är glada o har en väldans
självförtroende..
Jag vet några som alltid
har varit stora o dom är så glada
när man ser dem.
Inte för att jag känner dem.
Men dom är så utåtriktade.

Jag är mer instängd i mina tankar
o funderingar.
O analyserar rätt mycket.
Trycker ner mig själv
i botten o tänker:
ja men jag som är så tjock
jag som är så  tråkig.
Såklart ingen vill vara med mig.

Löjligt egentligen.
Men så är det.
Idag mådde jag skitbra.
O så blir man så sårad för så lite..

Jag måste bli starkare.
Måste kunna ta motgångar bättre än vad jag gör.
Kunna skratta bort det mer,
jag har kunnat skratta bort det jobbiga.
Folk som är otrevliga,ja men det är deras problem.
Det får väl ta den tid det tar ,antar jag..


lite tankar
o som vanligt så menar jag ingen speciell.
bara mina känslor.

Det är lite jobbigt när känslorna
svämmar över.
Så man får en gråtattack
o känner sig som den
"mest hatade människan i världen."
Ja det är svårt o sätta ordet på det.
Jag älskar våran sommar ,
friheten o att kunna åka
vart jag vill med barna.
Men den här sommaren
är inte lik den förra
om man tänker på
vilka man umgås med.
O det gör väl lite ont,
ska jag väl erkänna..

Saker o ting
är som det är nu.
O jag mår skitbra,
men inte är det kul
när kännslorna svärmar över.
Jag vill bara vara omtyckt.

Det är så jobbigt
när saker o ting sker
o man har ingen aning om hur det kommer att gå.
Jag är så extremt rädd för att något ska gå fel igen.

Det var så extremt jobbigt för 2 år sen.
O jag vet inte hur jag ska hantera min oro o rädsla
tills jag vet till 100% att det har gått bra.

Jag kan knappt andas för att jag får sånna gråtattacker.
Jag är så rädd,men utanför mitt hus
så är det ingen som ser det.
Förutom att jag är lite extra känslig,
o kan lättare få panik.

Snälla låt det går bra nu.
Snälla!!


Vart mycket känslor nu.
Men någonstans måste de få komma ut.
Nu ska jag ta en kopp kaffe o sätta mig
bredvid min son som sjunger om våran sköldpadda.
O hjälper inte det så får jag ta o lägga mig i johns famn..

fotot:vanessa som liten huddingebo.
Vanessa symboliserar lycka o glädje.

Jag har mer o mer börjat äcklas av mig själv.
På ett hårdare sätt än vad jag är van vid.
Jag försöker verkligen ta bort känslan
o tänka att jag också är en person som har rätt till att få
må bra fastän jag är tjock.
Jag ska göra något åt min vikt till våren.
Men till helgen  som kommer ska jag bara njuta av livet
för då ska jag bort:-)
Undanflykter undanflykter ,hur ska detta gå tänker ni?
Jo men det går:-)

O man får tänka så här att:okej de tycker inte om mig
för att jag ser ut så här,vilka det nu än är..
Men jag vet att de som verkligen tycker om mig,
tycker om mig oavsett hur jag ser ut.

Jag tycker också att jag är överviktig.
Extremt överviktig tillochmed men
jag mår bra,jag har min familj som gör allt för mig.
O för min man o mina barn så är jag världens bästa o finaste.

Alla kan inte tycka om mig för alltid.
Det accepterar jag o dem låter jag vara..
De får leva sitt eget liv utan mig.
Det är bevisat att de mår bättre utan mig.

Jag klarar mig,jag vet vilka som tycker om mig.
O jag vet att oavsett vad som händer så har jag
alltid mina syskon o mina föräldrar
o min man o alla 3 barnen.

O vänner som alltid finns för mig när det verkligen behövs..

Jag tänker inte ljuga varken för mig själv
eller för andra att jag mår så jäklans bra.

Jag mår jättebra men jag börjar få ångest över mig själv.
O den kommer oftast på kvällen.
Jag kan inte titta mig i spegeln tex..
O jag vill helst ha något att göra eller någon att prata med
så jag slipper ångesten..

Jag är inte van att må så här.
Jag hoppas den släpper till helgen..
Jag vet att det finns dom som mår bra när jag mår dåligt.
Men jag skiter idet.Jag kan inte sitta o ljuga om att jag aldrig mår dåligt.
Jag är ingen sån person.Jag är en ärlig person som vill alla väl.
O som tror så jäklans bra om alla.
O jag är ingen robot.Eller känslolös,kanslokall.
Nää det är inte jag..Mer tvärtom.
För mycket känslor ibland.

Men någongång måste jag ta mig själv före alla andra.
Ja aldrig före mina barn o min man men före alla andra.

Kanske har jag 30års kris."ler"
För jag tänker ofta nuförtiden att jag inte har åstadkommit något i mitt liv.
O här sitter jag o är tjock..
Men jag har ju visst åstadkommit något.
Jag har förmodligen snart mitt körkort ,8-9-10 år senare än alla andra.
Men än sen..Gladare än mig kan man nog inte bli när det är min tur..
Men vi får se när det blir.Det orkar jag inte tänka på nu..


O jag har en man som ställer upp för mig i alla lägen.
O jävlas någon med mig o våra barn då jävlar.
Då tar han sin flock o drar.."ler stort"

Nä men allvarligt talat.
Prestationsångest över vad man har åstadkommit under 28år..
Det är ju roligt o ha..
Någon som vill byta?

Kanske är jag nervös för verkligheten..
Här i huset kan jag ju inte gömma mig för alltid..
Någongång kan det ju vara bra o röra på fläsket.

Så nu är jag genast gladare..
Så allvarligt var det;-)

Stå så här på scenen o showa skulle vara himlans skoj
o få uppleva.på bilden är det ju en show från rhodos.
Men jag har ju också varit med på shower.
Alla dessa som vi gjorde under estet tiden blandannat.
Vore så kul o få se något av dem igen..

Jag har som ni vet 3 barn.
MIn äldsta 6½år har alltid varit
lite lik mig med mycket tankar o funderingar.
Hon kan sitta o tänka på saker o fundera länge.
O det finns lite saker som gör att hon har funderat lite extra,

Hon brukar fråga mig .
-mamma är du ledsen?
Jag har aldrig döljt för mina barn att jag är ledsen.
Jag har alltid visat mina barn att vi vuxna
också kan vara ledsna o ha alla dom där känslorna som barn har.
Det har jag alltid fått beröm för av läkare o sköterskor.
Redan när hon var 2månader fick jag beröm för det.
Sen finns det sidor av känslor som inte barn ska se.
Som barn kan ta skada av men det är inget
som tillhör vardagen här inte."ler"

O det har gjort Vanessa till den hon är.
EN väldigt omtänksam person som tycker om de flesta.
Precis som mig.O som tänker gott om alla.
Eftersom jag tycker så otroligt gott om alla
så när jag blir sårad blir jag så extremt sårad.
Som tur är så är hon inte lik mig på det sättet:-)

Ibland så är det inget vidare o vara en sån tänkare.
Som sitter o vrider på allt .
Men genom åren har man lärt sig så mycket om sig  själv.
O att om jag gör något så lite som att gå till något rum o plocka undan lite
så får jag bort tankarna en stund..
Sen dyker de alltid upp så fort man kopplar av i några minuter.

Iallafall det här skulle inte handla om mig nu eller om slusan..
Utan det som det ska handla om är faktiskt om min 4½åring.
MIn älskade danne som är som pojkar är.
Tar saker o ting som det är..
Idag vid matbordet så satt vi o pratade.
John o jag.Jag satt o sa:det vore så kul o hitta på något.
osv..

Då hör jag min älskade son säga något.
O jag frågar:jaha varför inte..
Han sa då lite saker  rakt från hjärtat.
Inte något från oss nu utan rakt från hjärtat.
O jag vart mer nyfiken på hans funderingar så han fortsatte.
Sen var det inget mer med det men john o jag satt där sen o
tittade på varann o nu vet vi att vi gör rätt.
Tur att det dröjer innan johi blir en tänkare..

Jag älskar dig Danne.
Dig,din syster o lillebror
och givetvis din pappa!!






Det vart lite tankar o funderingar men ändå inte så personligt.
Bra gjort för att vara mig;-)

Jag sitter här  blir lite tårögd.
Så gosigt,jag satt o deppade lite pga gårdagens sms.
O så får jag ett videoklipp på mobilen som gör mig så glad:-)
Lilla sprallis gav mig en natt hälsning:-)

Jag har så mycket tankar som snurrar runt.
O jag har så mycket att vara glad för.
Men Jag kanske har mist en "vän"
Men om inte hon kan respektera att alla lever olika liv.
Att inte allt går rosenrött för mig när det gäller körkort.
Eller att vi väljer att ha vanliga kläder på våra barn.
Så får det VA!!!

Vet inte varför hon skrev som hon gjorde om danska kläderna.
För det har väl aldrig spelat någon roll förut, om jag gillar danska kläder eller inte.
Att hon är galen i det,det har jag alltid vetat.
O  jag har alltid respekterat det.För vi går ändå
o kollar på samma kläder till våra döttrar inne på Lindex.

Det finns en tråd på familjeliv som heter danska kläder någonting.
O den tråden tror hon att jag följer slaviskt.
Fastän senast jag kollade in den tråden var i somras någongång.
O då var det för att se bildtråden ..
Så sist jag såg något av danska tråden var alltså någongång i somras.
Så det är som ett frågetecken.
Men allt  det andra som hon sa är typiskt henne..
Att man inte borde ha  körkort,att man inte har någon framtid..osv..
När hon vill vara elak vs..

citat:
å snälla petra,jag kan köpa ett hus när jag vill.

citat igen"vi är inte som ni.
Mina barn behöver inte växa upp i Trash.



Förstår ändå ingenting.
Vad får man ut av att säga sånna här saker?
Om man har umgåtts o haft så kul o hon har hållt sig för att vara elak.
Varför kunde hon inte ha fortsatt vara snäll.

Jag har haft en så bra vecka.
Det har blivit mycket kontakt med goda vänner.
O det är så underbart att få ett sånt stöd som jag får..

Att få höra att jag duger som jag är,
det är så skönt o få höra sånt
när självförtroendet sviker.

Vissa betyder så oehört mycket för mig.
Jag hoppas o tror att ni vet vilka ni är..


O att vi har så kul ihop när vi ses
och när vi hörs av det är guld värt!!

Idag när jag hämtade vanessa
så var det dags för ett sk lära känna samtal.

O hon berättade om hur vanessa var i skolan.
Hur framåt o social hon är..
Att hon är social kommer verkligen inte som en nyhet för oss.
Även som hemmabarn så var hon världens socialaste.
O på dagis har de också sagt att hon är så social.
O även andra..

Men det var kul att höra även från skolan.
Hon lyssnar så bra,o gör allt som de ska göra så duktigt.
O ja de hade bara bra saker att säga om hennes utveckling.
Förutom en sak ,men är man dotter till mig så får man det med bröstmjölken typ.
O det är talet.Hon pratar jättebra o så om man pratar enskilt med henne.
Men inte i grupperna..Så de tycker inte att hon gör sig förstådd.
Så enligt dem så skulle det varabra om hon gick till talpedagogen oftare.

Grejen är att vanessas talpedagog säger
varje gång till john o vanessa att allt går så bra.
O att hon inte behöver träna så mycket.
Att hon pratar riktigt bra o att Vanessa
nte behöver gå dit  så många gånger till.
O så säger de helt tvärtom i skolan..
Så ja det känns ju lite,kommer absolut inte som en chock.

För med tanke på hur jag har varit så är man lite förvarnad.
Men det är känsligare när det gäller äns barn.
Alla är nog känsligare när det gäller äns egna barn.
För man vill ju att äns barn ska må bra,utvecklas ordentligt,
vara framåt,vara som "alla andra".osv..

Men jag ska prata med talpedagogen så får vi se vad hon säger.
Föra skolans åsikter vidare ..

Jag gör allt för att inte någon av mina barn ska bli som mig.
Att vara som mig det är ingen som vill.
(nej jag är inte löjlig,jag är bara ärlig)
Men sen har även jag positiva delar hos mig.
O dom får de även ta efter.
O det tycker jag att barnen gör väldigt bra.

Som tex vanessa har alltid varit en liten sångfågel
precis som mig.
Hon gillar att dansa,sjunga ,musik överhuvudtaget.
Sen är ju drömemn att någon av barnen kanske vill börja spela något instrument också.
Så de lite mer av musiken..

Vart personligt som vanligt.
Men det här är min blogg.
O jag är den jag är.
Bara o gilla läget så att säga..

För alla är vi olika.
O ingen kan vara perfekt..