Livskvalite
Den här sista tiden sen i somras har ju varit rätt tuff, jag har gått igenom mitt livs största förändring på bara några veckor. Och från att bara vara intresserad av en lägenhet till att skriva kontrakt på den tog ju bara några dagar.. Kanske är det för tidigt att säga något så här öppet. Vill inte såra john på något sätt. Men det har liksom varit skitjobbigt och är det också fortfarande stundtals men det har samtidigt gett mig så mycket livskvalite. Livskvalite var något som vi pratade mycket om på kursen som jag gick på i vintras. Med ett glatt o härligt gäng:-) Var snart 1år sen den kursen var men jag lär minnas den länge..länge.. Iallafall det här med livskvalite är viktigt. Kunna känna sig fri till att göra vad man vill men ändå känna sig trygg i att man har stödet bakom sig. Att man gör saker ,förändras till något som gör så att man blir starkare och mår bättre. Kunna se fram emot saker lite mera. Kunna känna att:jag klarar det här. Jag klarar att leva själv med barna. Jag duger som den jag är osv.. Sånna självklara saker för andra men saker som jag har jobbat med på sistone.. Kunna tänka på framtiden utan att få ren panik. Visst jag får ångestattacker fortfarande men det är en så extremt stor skillnad. Jag tar saker och ting som det är. Jag fastnar inte lika mycket i problem, eller saker som är bagateller som mals omkring i mitt huvud. För älta var jag väldigt bra på. Tankar och situationer som jag malde sönder i huvudet. Jag tänkte ,analyserade dygnet runt .. Nu skrattar jag väldigt lätt, jag umgås med folk på ett helt annat sätt. Oftare,lättare osv.. Inget av det här har ju med john att göra utan min egna förändring.. Att det skulle behövas till en separation för att jag skulle må så mycket bättre är egentligen förskräckligt. Men jag kan inte direkt klaga heller. Jag har det rätt bra nu som det är. Jag har kvar john,som vän.. Vi umgås när vi vill nu, vi bråkar eller ältar inte sönder varann.. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om detta. Men jag avslutar med ett stort Tack till dem som har hjälpt mig längs vägen.. Om ni bara visste hur mycket ni har gjot för mig. Vilken tur jag har som har er alla som bryr sig om mig. Alla jobbarkompisar som bara är sig själva och är så underbara att umgås med. Vänner sen förut som hör av sig och hör hur det är.. Släkt o bekanta som hör av sig..
KRAM PÅ ER!!!
Hold me now
Håll om mig hårt.
Håll om mig ordentligt.
Låt mig få gråta ut hos dig.
Tills jag blir lugn..
Lyssnar på denna just nu:
Tänk om
Tänk om alla komplimanger
och fina ord som man får höra
om dagarna kunde bära upp
så mycket som allt det negativa kan sänka en..
Det är ju oftast så
att elaka ord snurrar runt i huvudet
mer än de snälla orden..
Nu får ju inte jag sådär
jättemycket komplimanger
om dagarna men det händer
ju att man får någon fin liten
kommentar/komplimang:
vad fin du är i den där tröjan.
Eller vad bra du jobbade idag..
Vad kul att se dig...
Osv.
Om man kunde ta alla dessa fina ord
och tänka på det så skulle man
iallafall jag le av lycka om dagarna
fastän någon är arg på en eller fastän
något har gått fel..
Så man slapp gräva ner sig..
Men det är väl bara
att erkänna för sig själv
att man inte är den dära
starka personen som
kan ta kritik/negativa kommentarer
utan att ta åt sig..
Sen så är det så
att det beror på vem det är
och vad som har hänt..
Är man stark inom sig en dag
och någon främling på stan
kastar ur sig: vad fan glor du på..
Så skulle man ju bara skratta..
Fast ärligt talat,
jag skulle nog skratta åt personen
även om jag vore ledsen just då.
Men det känns
som att det är så typiskt
svenskt det där med avundsjuka
och asta ur sig elaka saker om varann..
Tänk om personen/personerna kunde
inse vad man gör för dem egentligen..
Hur mycket man bryr sig om dom.
Men alla är vi självupptagna..
Lite tankar så här på söndags eftermiddagen..
Som vnaligt skriver jag bara rätt ut i luften
utan att något har hänt.
Jag är djup av mig och kommer alltid att vara..
livet
Dags o blogga igen..:-)
Idag blir det lite personligt..
Jag blir förvånad över
hur lite det krävs för
att jag ska få en panikångestattack
nuförtiden..
Kan jag ha fått kanske 3 styckna sen i fredags förmiddag..
Det är jättejobbigt ..
Jag får se hur länge jag klarar mig utan medicin..
Sen kan jag börja gråta bara av att jag sätter
mig ner o det blir lugnt omkring mig i några minuter.
Nurförtiden umgås jag bara med de som behandlar mig väl.
O de jag har runt omkring mig nu,som kanske
hör av sig ibland med ett"hej hur mår du"
eller skriver något på fb eller skickar ett sms alternativt kommer o hälsar
på eller ringer..Många träffar jag dagligen nuförtiden också..
Alla dom får mig att må bra.
Jag har plockat bort dem som ifrågasätter mig på ett otrevligt sätt.
Eller som håller på och psykar ner mig totalt..
Jag vill bara ha snälla,trevliga,omtänksamma personer i min omgivning.
Inga som låtsas tycka om mig o sen hugga på mig ..
Jag har sen några månader tillbaka
(några få vet varför)
börjat få bekräftelse behov..
"Se mig,jag finns också.."
Jag har ingen självkänsla kvar alls.
Jag stressar upp mig för ingenting.
osv..
Passar på o gör allt en dag då jag har energi
och sen faller jag pladask dagen därpå..
Får ont i benen o känner mig så tung ..
Jag har fått så mycket skit i mina år som bloggare
för att jag skriver så personligt
men stör man sig på mig så ska man låta mig vara.
Jag kommer aldrig att ljuga inför folk om hur jag mår
eller vem jag är..
O de som inte kan ta oss 5 för de vi är.
Har inget med oss att göra.
De flesta uppskattar oss o blir glada av att se oss.
O de som vet hur vi mår o respekterar oss
skulle aldrig säga något taskigt till oss som gör
så att vi mår sämre.
Ta hand om er och ta dagen som den kommer ibland.
stressa inte upp er..
Allt ordnar sig ändå.
O alla är vi lika mycket värda.
O just du kan vara den finaste på jorden för någon..
fick en kommentar av jessica,
vilken snäll "vän"jag har..
Är nog inte många som håller med henne i det hon skriver,
men det är ju roligt o höra folks synpunkter om en fastän jag föredrar ju att få höra det öga mot öga..
J om livet:
Idag blir det lite personligt..
Jag blir förvånad över
hur lite det krävs för
att jag ska få en panikångestattack
nuförtiden..
Kan jag ha fått kanske 3 styckna sen i fredags förmiddag..
Det är jättejobbigt ..
Jag får se hur länge jag klarar mig utan medicin..
Sen kan jag börja gråta bara av att jag sätter
mig ner o det blir lugnt omkring mig i några minuter.
Nurförtiden umgås jag bara med de som behandlar mig väl.
O de jag har runt omkring mig nu,som kanske
hör av sig ibland med ett"hej hur mår du"
eller skriver något på fb eller skickar ett sms alternativt kommer o hälsar
på eller ringer..Många träffar jag dagligen nuförtiden också..
Alla dom får mig att må bra.
Jag har plockat bort dem som ifrågasätter mig på ett otrevligt sätt.
Eller som håller på och psykar ner mig totalt..
Jag vill bara ha snälla,trevliga,omtänksamma personer i min omgivning.
Inga som låtsas tycka om mig o sen hugga på mig ..
Jag har sen några månader tillbaka
(några få vet varför)
börjat få bekräftelse behov..
"Se mig,jag finns också.."
Jag har ingen självkänsla kvar alls.
Jag stressar upp mig för ingenting.
osv..
Passar på o gör allt en dag då jag har energi
och sen faller jag pladask dagen därpå..
Får ont i benen o känner mig så tung ..
Jag har fått så mycket skit i mina år som bloggare
för att jag skriver så personligt
men stör man sig på mig så ska man låta mig vara.
Jag kommer aldrig att ljuga inför folk om hur jag mår
eller vem jag är..
O de som inte kan ta oss 5 för de vi är.
Har inget med oss att göra.
De flesta uppskattar oss o blir glada av att se oss.
O de som vet hur vi mår o respekterar oss
skulle aldrig säga något taskigt till oss som gör
så att vi mår sämre.
Ta hand om er och ta dagen som den kommer ibland.
stressa inte upp er..
Allt ordnar sig ändå.
O alla är vi lika mycket värda.
O just du kan vara den finaste på jorden för någon..
fick en kommentar av jessica,
vilken snäll "vän"jag har..
Är nog inte många som håller med henne i det hon skriver,
men det är ju roligt o höra folks synpunkter om en fastän jag föredrar ju att få höra det öga mot öga..
J om livet:
Kanske ska du också tänka på hur du behandlar folk? man kan inte vara otrevlig och aldrig ge något positivt alls och sen förvänta sig att andra ska behandla en väl. Tror inte att folk bara "hugger" utan någon som helst anledning, utan att du också kan vara rätt bra på att hugga och sprida en väldigt negativ stämning omkring dig. Som man behandlar andra så blir man själv behandlad.IP: 109.58.110.72
under resans gång
Visst är det konstigt att
saker o ting som har hänt
under äns uppväxt ,barndom,
som vuxen.
ja under äns liv kan spegla en sån stor roll
beroende på hur man lever idag..
Spelar så stor på hur man kan må..
Inte för att bli för personlig
så är jag rätt förvånad
över att min kropp reagerar så starkt
över vissa saker ..
Saker som ingen kunde ha gjort annorlunda..
Saker som kanske bara jag o någon mer tänker
på dagligen men som inte spelar någon roll
för någon annan..
Jag trodde ärligt
talat att jag hade bearbetat det här
under min uppväxt.
Men jag kan inte ha gjort det,eller
så är det naturligt att det dyker upp
nu av någon märklig anledning..
Kanske är det så det är med trauman
att det alltid kommer att finnas med
i det undermedvetna..
Eller är det kroppens sätt
att hantera när man ska
förändra sitt liv ..
För det är så jag ser det.
Att även om de här förändringarna
med att ha varit hemma med barn sen 03
och helt plötsligt börja tänka
på sig själv,vad vill jag..
O försöka komma ut i samhället igen,
hitta jobb,gå på kurser o allt.
Att det är en rätt så stor förändring..
En förändring till det bättre
men resan är inte enkel..
Men det känns ändå skönt
att när den här kursen är slut
så har jag en annan aktivitet på gång..
Men resan från att bara ha varit
mamma till att tänka
på vad ska jag göra med mitt liv,
vad kan jag,vad vill jag göra.
Vem är jag.Det är inte en lätt resa..
Livet ska väl inte vara en nerförsbacke
där allt går på räls och allt är bra.
Men den där uppförsbacken
där man kämpar sig igenom är inte direkt lätt..
Sen blir det kanske någon nerförsbacke
då man inser att det här går ju bra,
det här löser vi..
"var det inte värre än så här"
Och sen kommer de slingriga vägarna där
man inte vet varken ut eller in..
Sen måste man kämpa sig uppåt igen..
Bli starkare i sig själv..
Kämpa sig uppåt i motvind..
Men man måste klara av det för att övervinna/överleva.
För att visa sig själv och kanske andra
att jag klarar av det här.
Jag kan också...
saker o ting som har hänt
under äns uppväxt ,barndom,
som vuxen.
ja under äns liv kan spegla en sån stor roll
beroende på hur man lever idag..
Spelar så stor på hur man kan må..
Inte för att bli för personlig
så är jag rätt förvånad
över att min kropp reagerar så starkt
över vissa saker ..
Saker som ingen kunde ha gjort annorlunda..
Saker som kanske bara jag o någon mer tänker
på dagligen men som inte spelar någon roll
för någon annan..
Jag trodde ärligt
talat att jag hade bearbetat det här
under min uppväxt.
Men jag kan inte ha gjort det,eller
så är det naturligt att det dyker upp
nu av någon märklig anledning..
Kanske är det så det är med trauman
att det alltid kommer att finnas med
i det undermedvetna..
Eller är det kroppens sätt
att hantera när man ska
förändra sitt liv ..
För det är så jag ser det.
Att även om de här förändringarna
med att ha varit hemma med barn sen 03
och helt plötsligt börja tänka
på sig själv,vad vill jag..
O försöka komma ut i samhället igen,
hitta jobb,gå på kurser o allt.
Att det är en rätt så stor förändring..
En förändring till det bättre
men resan är inte enkel..
Men det känns ändå skönt
att när den här kursen är slut
så har jag en annan aktivitet på gång..
Men resan från att bara ha varit
mamma till att tänka
på vad ska jag göra med mitt liv,
vad kan jag,vad vill jag göra.
Vem är jag.Det är inte en lätt resa..
Livet ska väl inte vara en nerförsbacke
där allt går på räls och allt är bra.
Men den där uppförsbacken
där man kämpar sig igenom är inte direkt lätt..
Sen blir det kanske någon nerförsbacke
då man inser att det här går ju bra,
det här löser vi..
"var det inte värre än så här"
Och sen kommer de slingriga vägarna där
man inte vet varken ut eller in..
Sen måste man kämpa sig uppåt igen..
Bli starkare i sig själv..
Kämpa sig uppåt i motvind..
Men man måste klara av det för att övervinna/överleva.
För att visa sig själv och kanske andra
att jag klarar av det här.
Jag kan också...
utmattad
Känner mig helt utmattad.
Psykiskt utmattad..
Kursdagen var okej,jag mådde bra.
Sen ändrades allt i min kropp.
Ni som mår dåligt av ångest,panikångest osv
vet/känner igen det jag pratar om nu..
Ni andra är lyckligt lottade av att inte ha behövt gå igenom
psykisk ohälsa..
Jag sätter mig i bilen o åker hemåt,
tycker mig må rätt skapligt faktiskt.
Kör in bilen på våran parkering.
O ångesten är igång..
Fy fan..När klockan är 12,30
så kollar jag på klockan
och märker då att jag har suttit i bilen
i minst 45 minuter..
45 minuter som bara försvunnit.
Hinner knappt vara hemma o plocka ur diskmaskinen
osv förrän jag skulle iväg o hämta barna.
Hämtar pojkarna på dagis,
åker hemåt o inser att klockan är 14,05
så jag förstår att nessa inte är kvar i skolan.
Så jag kollar efter henne,men ser då att hon
kommer på cykelvägen..
Går emot henne pratar lite med henne.
O ger henne nyckeln så hon kan gå in
medans jag tar ut johan ur bilen.
Då pang...s¨å kommer ångesten igen.
O tårarna rinner..jag börjar skaka..
O ser då att john kommer hemåt,
jag torkar tårarna o går till honom.
Säger hej till hans vän somhar släppt av honom.
När han åker så säger jag till john hur jag mår..
Vi går in o hjälper johan med ytterkläderna.
Sen ställer jag mig o jag börjar skaka,andas fortare o fortare
tårar som rinner.
John kommer snabbt som attan ger mig en kram o lugnar ner mig.
Sätter mig o får en kopp kaffe o så håller det på..
Går sen o lägger mig i sängen o avbokar dagens planer..
Det går nog inte att beskriva hur det känns för någon
som inte har varit där..
Varför man mår som man gör.
Det kan liksom bara komma slash boom bang.
Det bästa med john är att han ser på mig.
Han hör mig andas mer o mer osv..
Folk tror att jag vill att man ska tycka synd
om mig när jag berättar hur jag mår,
eller att jag mår dåligt för att jag kommer så sent till kursen/missar den osv.
Men jag vill inte att man ska tycka synd om mig.
Jag vill bara att man ska finnas där,försöka förstå.
visa att vi finns o tycker om dig..
En del reagaerar på så sätt att de blir arga när man berättar om hur man mår,hur man känner. (inte john observera: inte john)
en del saker som jag kan känna,
saker som jag inte har känt idag
men dessa känslor kommer upp flera
gånger i veckan ..
O det behöver inte ha hänt något:
utanförskap.
att ingen tycker om mig/att folk tycker illa om mig.
att jag är i vägen.
att det vore bättre om jag inte fanns.. osv osv..
O det här handlar inte om min man.
Det här handlar om mig.Mina känslor,mitt mående..
Hur länge har det här pågått?
ja hur länge då.. känslan att ingen tycker om mig,
har jag haft väääldigt länge.
år??
Det som är så sjukt är att jag vet att det finns dom
som tycker om mig.
Att det finns fler som tycker om mig än de som inte tycker om mig.
O jag vet att jag är älskad av vissa.
Det är så svårt o sätta fingret på det..
Usch hatar sånna här dagar.
Får kämpa vidare.
Det enda jag vill ha är förståelse..
Inte tycka synd om..utan förståelse..
Elaka kommentarer ignoreras.
O har man svårt för att läsa detta
så gå härifrån,
det är inte meningen att man ska må dåligt av någons blogg..
katastrof tankar
Jag förstår inte
varför gör man sånt väsen av att
man har tjejkompisar som
man kan ringa till när somhelst på dygnet..
Ja jag menar nu en kille som har tjejkompisar alltså..
Jag fattar inte.. Om någon kille skulle ringa till mig
så skulle jag ju säga "ja men det var....."
Inte hålla på o säga:ja men du det var en riktigt snygg kille
som ringde..o jag kan prata om allt med honom..
Ja nu tar jag i lite,men jag tror ni fattar..
Varför bete sig så omoget så
man har sånt behov av att inte
säga vem man pratar med.
Jag ringde o pratade om ....
jaha vem ringde du då..
"någon av mina tjejkompisar som kan sånt här"
Men vem?
"ja du ,jag tycker att det är kul att du får en massa tankar.."
MM skit kul med katastrof tankar och en massa ångest.
Känslan av att vara värdelös ..
Den där känslan av att inte vara värd något i någons ögon,
vara ful o värdelös ja men det är ju sånt jag verkligen
vill känna..Räcker det inte med att jag har mått så länge..
Oavsett vad och vem det handlar om..
Känslan av att inte vara omtyckt,ivägen osv..
Jo det är ju något jag verkligen vill känna..
Nä du tur att jag har kursen imorgon
så jag kan få känna mig glad en stund iallafall...
I går var en riktigt bra dag också.
Åkte omkring på loppisar med barna och
när vanessa var på kalas så bytte jag ut henen mot danne.
åkte med johan o danne till stan o fikade med bästa jessica
o barna:-)
Jag kollade på kläder också på lindex o jonn o jonna.
Fy farao vad jag vill shoppa kläder..
men det tillåter inte min plånbok..bläää..
Hoppas ni fick ett mera intressant inlägg nu..
haha skit kul..
ta inget för givet.
Den här helgen har verkligen varit påfrestande
extremt psykiskt sett.
Tänker som vanligt inte att gå in på detalj.
O sen har jag ju legat i feber o värk
pga influensan. Idag har jag mått fysiskt sätt
förvånansvärt bra.Förutom att ryggen värker..
Eftersom jag har mått så dåligt under helgen
så skippade jag kursen i förmiddags.
Så lätt o skippa den när man har hela familjen hemma;-)
Nä men jag visste inte om det var så bra o åka iväg.
Ifall att jag skulle bli sämre eller rentav smitta något.
Jag vaknade dessutom 8,40 så man hann inte direkt känna efter.
Iallafall det som har varit påfrestande psykiskt sett
så har jag lärt mig att inte ta NÅGOT för givet.
Det kommer nog ta ett tag innan jag kan vara lugn
och våga lita på allt igen..
Jag kommer att gå på helspänn ett tag..
Jag var så nedrans djupt nere ett tag
så jag kände att jag går hellre igenom ett rum
full med sprutor och ormar än o veta om att det är så här..
Och ni som känner mig väl/känt mig länge
vet vilken panik jag får av dom 2 sakerna..
Så är det..
Lägger in en mysig låt:
Theos låt med Mojje:
Ta hand om varann.
Bry er om varann,bry er om era vänner,nära o kära.
Man vet aldrig hur länge man får ha dom ..
lördagar ska vara bra dagar
Idag är en jobbig lördag på många sätt.
Jag o barnen är sjuka,
vanessa har ju varit sjuk sen i söndags kväll..
Men inte nog med att jag också är sjuk.
Så har jag fått veta saker somjag helst inte vill veta.
Visst är det bra med ärlighet.
Men frågan är om det här verkligen är ärlighet.
Oavsett vilket så vet jag att jag har gjort allt
som jag har kunnat.Jag kan inte göra så mycket mer.
önskan
Jag hade en önskan
så djup.
Men Den vart inte uppfylld..
Så är det i livet.
Jag är viktig ändå
på annat sätt..
Men jag ville ju..
Vill fortfarande,
men det är lite försent nu..
Ibland slår äns önskningar
in ,och ibland inte.
Men det är mycket
annat som har slagit in..
Godnatt:-)
begravning
Idag ska jag
på begravning..
Det känns väldigt känslofullt nu.
Varför ska jag vara känslig just idag..
men det kanske inte är så konstigt.
Man tänker ju såklart på de små söta små barna
som inte kommer få träffa henne något mer..
O så tjuter man lite mer..
Nä nu ska jag fixa mig iordning.
och nej jag ingen telefon nu heller.
finns på hemtelefonen..
på begravning..
Det känns väldigt känslofullt nu.
Varför ska jag vara känslig just idag..
men det kanske inte är så konstigt.
Man tänker ju såklart på de små söta små barna
som inte kommer få träffa henne något mer..
O så tjuter man lite mer..
Nä nu ska jag fixa mig iordning.
och nej jag ingen telefon nu heller.
finns på hemtelefonen..
planer på framtiden??
vanessa har en dröm om att jag ska börja
jobba på hennes skola.haha
-ja men mamma då får du ju dricka kaffe.
o du såg ju hur mysigt vi har det sist du var där.haha
älskade barn,hon vill att mamma ska börja jobba.
det vill jag med,har faktiskt sökt ett extra jobb
på ett ställe(stället är hemligt)
Vill verkligen få jobb där men det ser mörkt ut(men jag vill)
Har fått mail tillbaka om att de ska läsa alla mail men inget mer..
Det jobbet skulle passa mig perfekt
Den personen som de sökte passade in på mig..
Men det skulle passa mig perfekt o få hoppa in när jag behövs.
Vore helt perfekt. o en inkomst dessutom..underbart..
Har ju försökt få alfakassa men jag är inte berättigad
det fattas 3-6 månaders jobb.
3 månaders egentligen men tupperware ville inte skriva ut ett anställningsbevis
för jag var inte anställd på det sättet.det hade ett namn..
Jag kanske borde söka mig till komvux.
eller gå det där som arbetsförmedlingen nämnde
att jag kan gå me i någon aktivitet genom ams.
o få aktivitetsstöd.
det håller på i 4 veckor sen är det slut.
o inga pengar..
4 veckor med något att göra,
träffa folk,få lite allmänbildning.
få några tusenlappar imånaden.
som min föräldrapenning ungefär dvs:3000-4000
men sen då?
Men då tänker jag så här:
då har jag kanske kommit igång,
fått smak på livet.haha
Fått träffa lite folk om dagarna,
fått lite ny energi o livsgnista/livsglädje.
Självförtroendet kanske har gått uppåt..
Det där med komvux
då måste jag väl plugga in ämnen.
Kanske gå o bli barnskötare.
Vet inte om det finns vuxen utbildning för barnochfritid
här i karlskoga.
Hittade en skitbra barn o fritid utbildning för oss vuxna i Lund.haha
man kan ta distans men då får jag ändå gå hemma.
hemma o plugga.nä då blir det inget gjort.
Äsch jag vet inte..
Jag gjorde iallafall ett studietest.
på en 35 frågor.
föröska komma fram till vad jag skulle passa som.
Vart inte direkt förvånad över svaret:
det blev:estetiska elin..
haha vad gick jag på gymnasiet?
jo estetiska..musik..
Men estetiska är så brett.
Fotografering ingår ju i estetiska också.
Vilket är något jag är intresserad av.Att fotografera..
Någon jobbcoach skulle väl kanske vara bra.
Men inkomsten blir densamma:noll.
Brukar tänka så här: det finns ju knappast någon som har mindre inkomst än mig.
Alltid något.juhu..jag är så bra..harkel harkel..
jag har ju att göra här hemma,jag har tillexempel bakat jordgubbspaj 2 dagar i rad.haha
Hejsvejs
jobba på hennes skola.haha
-ja men mamma då får du ju dricka kaffe.
o du såg ju hur mysigt vi har det sist du var där.haha
älskade barn,hon vill att mamma ska börja jobba.
det vill jag med,har faktiskt sökt ett extra jobb
på ett ställe(stället är hemligt)
Vill verkligen få jobb där men det ser mörkt ut(men jag vill)
Har fått mail tillbaka om att de ska läsa alla mail men inget mer..
Det jobbet skulle passa mig perfekt
Den personen som de sökte passade in på mig..
Men det skulle passa mig perfekt o få hoppa in när jag behövs.
Vore helt perfekt. o en inkomst dessutom..underbart..
Har ju försökt få alfakassa men jag är inte berättigad
det fattas 3-6 månaders jobb.
3 månaders egentligen men tupperware ville inte skriva ut ett anställningsbevis
för jag var inte anställd på det sättet.det hade ett namn..
Jag kanske borde söka mig till komvux.
eller gå det där som arbetsförmedlingen nämnde
att jag kan gå me i någon aktivitet genom ams.
o få aktivitetsstöd.
det håller på i 4 veckor sen är det slut.
o inga pengar..
4 veckor med något att göra,
träffa folk,få lite allmänbildning.
få några tusenlappar imånaden.
som min föräldrapenning ungefär dvs:3000-4000
men sen då?
Men då tänker jag så här:
då har jag kanske kommit igång,
fått smak på livet.haha
Fått träffa lite folk om dagarna,
fått lite ny energi o livsgnista/livsglädje.
Självförtroendet kanske har gått uppåt..
Det där med komvux
då måste jag väl plugga in ämnen.
Kanske gå o bli barnskötare.
Vet inte om det finns vuxen utbildning för barnochfritid
här i karlskoga.
Hittade en skitbra barn o fritid utbildning för oss vuxna i Lund.haha
man kan ta distans men då får jag ändå gå hemma.
hemma o plugga.nä då blir det inget gjort.
Äsch jag vet inte..
Jag gjorde iallafall ett studietest.
på en 35 frågor.
föröska komma fram till vad jag skulle passa som.
Vart inte direkt förvånad över svaret:
det blev:estetiska elin..
haha vad gick jag på gymnasiet?
jo estetiska..musik..
Men estetiska är så brett.
Fotografering ingår ju i estetiska också.
Vilket är något jag är intresserad av.Att fotografera..
Någon jobbcoach skulle väl kanske vara bra.
Men inkomsten blir densamma:noll.
Brukar tänka så här: det finns ju knappast någon som har mindre inkomst än mig.
Alltid något.juhu..jag är så bra..harkel harkel..
jag har ju att göra här hemma,jag har tillexempel bakat jordgubbspaj 2 dagar i rad.haha
Hejsvejs
Panikångestattack
japp det hade jag igår kväll/natt.
Jag har känt att vi inte har någon kontroll
över alla saker sen vi kom hem från sälen.
Jag vet inte om någon hann se inlägget
om lego kaoset.
Men det pågår fortfarande.
Pojkarna fick en massa lego/duplo i julklapp.
Johan fick ju mest duplo..men toy story legot fick han.
o det var ju lite mindre än duplot..
Iallafall jag klarar inte av sånt här
när allt bara ligger slängt överallt.
John var så duktig o höll reda på
all deras lego och var så mån om kartonger
och bruksanvisningar under sälen veckan.
Men så fort vi kom hem så släppte han allt.
Det är sån han är,det vet ju jag.
Men jag trodde ändå att han kunde ha kontroll på
läget lite iallafall.
Så jag hade koll på resten av packning,julklappssäck osv.
Men bara någon timme
efter att vi kom hem från sälen hade pojkar
hällt ut all lego/duplo som de har fått.
Allt är överallt.
Delarna till garaget ligger överallt också..
När jag ser sånt här
så börjar jag stressa upp mig,
jag får ont i magen.
Jag svettas..
O får någon slags panik över det hela..
O detsamma hände igår
när jag skulle natta vanessa o danne
väldans sent i deras koja i daniels rum.
Jag fick syn på duplo paraplyet
som låg i dannes rum slängt bland all annat krafs.
blandat med skräp,lego,gubbar osv..
Jag började gråta o stressa upp mig.
O ja det slutade med en riktig jävla panikångest.
John låg i sängen o försökte sova.
Men danne gick o hämtade en hink
eftersom han såg attjag mådde illa..
det är ju en del av panikångestattackerna..
Alla får det inte,men jag fick det..
Jag kämpade med att få luft.
O vanessa satt där jättelugn
o sa:jag hämtar pappa.
Men du nessa han kommer inte vakna
pga medicinen..
Men hon gick o väckte honom
så han kom o kramade om mig.
Bad mig andas på ett speciellt sätt..
osv..
Sen gick jag till sängen.
o somnade..
O sov fram till 10,30
då det ringde på hemtelefonen..
Nu är john hemma
o jag ska be på mina bara knän
att han fixar upp det här med pojkarnas rum.
Med hjälp av barnen..
Jag klarar knappt av att vara här uppe.
O jag vill inte hamna i detta igen så
jag ska undvika barnens rum ett tag.
Nessas rum kan jag gå till som tur är..
Jag är så rädd för att
det ska vara min tur nu att må dåligt.
Men det vore väl inte så konstigt.
Det är inget fel i att erkänna för sig själv
o andra att man inte mår bra.
Det anser jag vara en styrka.
Styrka i sig själv att erkänna:
jag mår inte bra.
Istället för att låtsas att allt ärså himlans bra.
Allt är bra annars förutom att det har blivit så här med mig nu.
Men det är bara när vi är hemma.
I sälen mådde jag bättre än någonsin.
Så jag längtar till helgen då vi åker mot sthlm.
Synd bara att det bara blir över dagen..
Men jag slipper hemmet lite iallafall.
O få umgås med hela famijen någon annanstans
är underbart..
Jag har känt att vi inte har någon kontroll
över alla saker sen vi kom hem från sälen.
Jag vet inte om någon hann se inlägget
om lego kaoset.
Men det pågår fortfarande.
Pojkarna fick en massa lego/duplo i julklapp.
Johan fick ju mest duplo..men toy story legot fick han.
o det var ju lite mindre än duplot..
Iallafall jag klarar inte av sånt här
när allt bara ligger slängt överallt.
John var så duktig o höll reda på
all deras lego och var så mån om kartonger
och bruksanvisningar under sälen veckan.
Men så fort vi kom hem så släppte han allt.
Det är sån han är,det vet ju jag.
Men jag trodde ändå att han kunde ha kontroll på
läget lite iallafall.
Så jag hade koll på resten av packning,julklappssäck osv.
Men bara någon timme
efter att vi kom hem från sälen hade pojkar
hällt ut all lego/duplo som de har fått.
Allt är överallt.
Delarna till garaget ligger överallt också..
När jag ser sånt här
så börjar jag stressa upp mig,
jag får ont i magen.
Jag svettas..
O får någon slags panik över det hela..
O detsamma hände igår
när jag skulle natta vanessa o danne
väldans sent i deras koja i daniels rum.
Jag fick syn på duplo paraplyet
som låg i dannes rum slängt bland all annat krafs.
blandat med skräp,lego,gubbar osv..
Jag började gråta o stressa upp mig.
O ja det slutade med en riktig jävla panikångest.
John låg i sängen o försökte sova.
Men danne gick o hämtade en hink
eftersom han såg attjag mådde illa..
det är ju en del av panikångestattackerna..
Alla får det inte,men jag fick det..
Jag kämpade med att få luft.
O vanessa satt där jättelugn
o sa:jag hämtar pappa.
Men du nessa han kommer inte vakna
pga medicinen..
Men hon gick o väckte honom
så han kom o kramade om mig.
Bad mig andas på ett speciellt sätt..
osv..
Sen gick jag till sängen.
o somnade..
O sov fram till 10,30
då det ringde på hemtelefonen..
Nu är john hemma
o jag ska be på mina bara knän
att han fixar upp det här med pojkarnas rum.
Med hjälp av barnen..
Jag klarar knappt av att vara här uppe.
O jag vill inte hamna i detta igen så
jag ska undvika barnens rum ett tag.
Nessas rum kan jag gå till som tur är..
Jag är så rädd för att
det ska vara min tur nu att må dåligt.
Men det vore väl inte så konstigt.
Det är inget fel i att erkänna för sig själv
o andra att man inte mår bra.
Det anser jag vara en styrka.
Styrka i sig själv att erkänna:
jag mår inte bra.
Istället för att låtsas att allt ärså himlans bra.
Allt är bra annars förutom att det har blivit så här med mig nu.
Men det är bara när vi är hemma.
I sälen mådde jag bättre än någonsin.
Så jag längtar till helgen då vi åker mot sthlm.
Synd bara att det bara blir över dagen..
Men jag slipper hemmet lite iallafall.
O få umgås med hela famijen någon annanstans
är underbart..
2011
Jag brukar knappt aldrig lägga
in kort på mig på vare sig här på bloggen
eller på fb.
Mest för att jag aldrig blir riktigt nöjd med korten
som tas på mig.
Jag tycker väl inte direkt om mig själv överhuvudtaget.
Så det är svårt o bli nöjd med kort..
Men jag har faktiskt några som kan ta kort
på mig och det kan bli hur bra som helst.
Hur de gör det har jag ingen aning om..haha
Det här året ska jag kämpa med att:
bli starkare i mig själv.
våga mera,ta för mig mer utav livet.
Att inte ta åt mig och blanda mig i saker som
inte jag kan göra något åt.. ska försöka..
Få bättre kontakt,umgås mer med de
jag känner .
Träffas oftare,bättre kontakt,komma närmare osv..
Det är alltför stort avstånd mellan oss o vissa.
O det är inte kul.Sånt gör ont i mig,jag är inte direkt
någon person som kan lägga allt inom mig och bara strunta i allt.
Utan jag känner allt,det jag har inom mig skaver rätt mycket.
Lära känna lite nytt folk,
utöka våran bekantskapskrets skulle inte sitta fel.
Känns som att vi inte känner någon,
eller har kontakt med någon..
Försöka göra mitt bästa,
och börja tro på mig själv igen.
Bygga upp mig själv..
Ja det var lite om det jag har att ta itu med det här året.
I nästa inlägg kommer det kort på oss.
På mig och på john o mig osv..
Jag måste tänka att jag duger som jag är..
Jag är jag,okej jag kanske inte är
smal,smart,den där som alla
flockas till och vill umgås med.
Jag har för mycket dubellhakor osv.
Men jag är mig själv i alla lägen.
Och det måste duga som det är..
Jag är älskad för den jag är.
Jag har min familj som älskar mig
oavsett hur jag ser ut och hur jag mår..
Det är viktigast..
O de vänner jag har,ska jag vara rädd om..
in kort på mig på vare sig här på bloggen
eller på fb.
Mest för att jag aldrig blir riktigt nöjd med korten
som tas på mig.
Jag tycker väl inte direkt om mig själv överhuvudtaget.
Så det är svårt o bli nöjd med kort..
Men jag har faktiskt några som kan ta kort
på mig och det kan bli hur bra som helst.
Hur de gör det har jag ingen aning om..haha
Det här året ska jag kämpa med att:
bli starkare i mig själv.
våga mera,ta för mig mer utav livet.
Att inte ta åt mig och blanda mig i saker som
inte jag kan göra något åt.. ska försöka..
Få bättre kontakt,umgås mer med de
jag känner .
Träffas oftare,bättre kontakt,komma närmare osv..
Det är alltför stort avstånd mellan oss o vissa.
O det är inte kul.Sånt gör ont i mig,jag är inte direkt
någon person som kan lägga allt inom mig och bara strunta i allt.
Utan jag känner allt,det jag har inom mig skaver rätt mycket.
Lära känna lite nytt folk,
utöka våran bekantskapskrets skulle inte sitta fel.
Känns som att vi inte känner någon,
eller har kontakt med någon..
Försöka göra mitt bästa,
och börja tro på mig själv igen.
Bygga upp mig själv..
Ja det var lite om det jag har att ta itu med det här året.
I nästa inlägg kommer det kort på oss.
På mig och på john o mig osv..
Jag måste tänka att jag duger som jag är..
Jag är jag,okej jag kanske inte är
smal,smart,den där som alla
flockas till och vill umgås med.
Jag har för mycket dubellhakor osv.
Men jag är mig själv i alla lägen.
Och det måste duga som det är..
Jag är älskad för den jag är.
Jag har min familj som älskar mig
oavsett hur jag ser ut och hur jag mår..
Det är viktigast..
O de vänner jag har,ska jag vara rädd om..
mycket känslor
Det är så typiskt.
När man behöver
gå till kurtorn så
har man ingen tid.
Och när man väl
har den tiden
så får man förhinder.
Man kanske har annat
o göra den dagen,
skönt för då slipper man
tänka på allt det jobbiga.
Men man skjuter bara upp allt
till en stor boll i kroppen..
Och det blir bara jobbigt
när man har samlat på sig så mycket.
Idag är det lite väl mycket
som snurrar runt,
inga tankar eller så mest känslor..
Är nog mycket som inte är bearbetat.
Jag längtar tills den dagen då
jag kan växa som person.
Jag mår så bra
när jag gör saker
Som att åka på roliga saker o så
med barnen.
Men sen kommer man hem
och det sätts igång igen..
Jag ska väl inte sticka under stolen
heller med att jag är jävligt orolig också.
Så sjuk och vi har inte hunnit träffa den lilla.
Men det hinner vi ,någongång så..
När man behöver
gå till kurtorn så
har man ingen tid.
Och när man väl
har den tiden
så får man förhinder.
Man kanske har annat
o göra den dagen,
skönt för då slipper man
tänka på allt det jobbiga.
Men man skjuter bara upp allt
till en stor boll i kroppen..
Och det blir bara jobbigt
när man har samlat på sig så mycket.
Idag är det lite väl mycket
som snurrar runt,
inga tankar eller så mest känslor..
Är nog mycket som inte är bearbetat.
Jag längtar tills den dagen då
jag kan växa som person.
Jag mår så bra
när jag gör saker
Som att åka på roliga saker o så
med barnen.
Men sen kommer man hem
och det sätts igång igen..
Jag ska väl inte sticka under stolen
heller med att jag är jävligt orolig också.
Så sjuk och vi har inte hunnit träffa den lilla.
Men det hinner vi ,någongång så..
vigselringen
Vad tomt det är att
inte bära sin vigselring.
Känns så tomt,kalt,
ensamt.
Det känns så fel
mot john.
Fel överhuvudtaget.
Folk lär ju undra
när man säger:min man
de kanske kollar på mitt finger
o ser att det är tomt där.
Så nu har jag bestämt mig
för att gå och kolla
med en av smyckesaffärerna
om de kan göra den större.
Både den o förlovningsringen.
Köpte ju båda samtidigt
eftersom vi bytte ut våra
förlovningsringar när
vi skulle gifta oss.
Haha jag kommer
ihåg det så väl.
Vi bodde ju i huddinge,söder om sthlm
på den tiden.Vi väntade vårat andra barn.
Och allt var så hemligt.
Bara min nära vän Vibeke
och johns bästa vän Anders visste om det.
Eftersom de skulle vara vittnen/bestman..
I Juni har vi varit gifta i 6år.
Underbart.
Så det kan ju vara bra o ha ringarna på sig.
Ser så fint ut på johns finger
där han har sin ring.
Saknar mina..
Så det ska fixas snarast.
Innan jul.
fotot:vanessa 9/6 2005
då john o jag gifte oss:-)
foto nr2:julbild från vårat hem 2009.
ur tomma intet
Sitter som vanligt och anaylserar
mina tankar och allt omkring..
Men något jag funderar på
är det där med familj.
jag menar nu inte barnen och mannen
som man är gift med.
Utan släkten/grundfamiljen/den ingifta familjen/släkten..
Som tredje barnet på båda sidorna
så har jag aldrig varit bundis med någon av dem.
Det är liksom :dom håller ihop,
och dom håller ihop.
O så kommer jag den där söta lillasystern
i vissa ögon och i andras ögon:
den där som bara förstör allt.
Känner ni igen er,ni som är småsyskon..
Det blir mera jämnt fördelat om man är 4barn i familjen.
Men man har alltid en bild på att äns familj
är den bästa familjen.Dom som håller
ihop i vått o torrt..
Ja så där som barn tänker..
Jag skriver inte det här
för att hänga ut någon,
tala om att du har gjort så
och så ,jag är sur.
Nä det är inte syftet med mitt inlägg.
Eller med min blogg överhuvudtaget.
Utan syftet med min blogg
är ju att ventilera mig,skriva om det som händer i min vardag,
det jag drömmer om,saker omkring oss, det vi gör.
Ja livet helt enkelt. Så mycket av det som man vill dela med sig av..
Man får liksom vara tacksam för att man är en av dem i cybervärlden
som får ta del av detta..Knepiga blogg.
Saker behöver inte ha hänt
för att jag skriver eller har tankar om det.
Till saken nu..
I mina tankar/drömmar också för den delen.
Så ska alla vara sams med varann.
Släkten ska kunna samlas kring högtider,
känna sig väl till mods,känna glädjen.
Både som vuxen,och som liten pojke/flicka,
och som mamma/mor och farförälder..
Känna glädjen,vara stolt över:
det här är min familj/släkt.
Och vi accepterar varandra som de är.
Barnen springer runt och leker med sina kusiner,
kusinbarn,sysslingar eller vad de kan vara.
De känner glädjen,och får minnen av att ha haft
mysiga högtider tillsammans med sina nära och kära
sen när de blir äldre..
Som liten tar man livet så lätt.
alla flickor springer omkring
i rosa prinsesskläder,
och pojkarna som riddare eller som polis..
Dom ska rädda flickorna.
Springer omkring där och fläktas med varann.
Och flickorna står där och ser söta ut.
Kanske har man bara dom där högtiderna
som man samlas allihopa.
Tiden ihop då man får träffa varann.
Se hur barnen har växt osv..
Prata om vad som har hänt sist.osv..
Skratta ,vara glada..Och gå hem sen/somna glada..
Jag tycker att släkten ska hålla ihop.
Alla är vi olika.
Men man ska inte känna obehag när man
tänker på sin syster/bror/kusin osv.
Man ska känna:vad kul det är och ses. ..
Nu känner inte jag några obehag
utan jag är bara djup av mig.
Vill skriva som en berättelse.
Utan någon som helst mening.
Utan någon som helst tanke på
hur berättelsen kan sluta..
Och inga tankar om att behöva
försvara mig osv..
Bara vara petra,den som alltid har skrivit
om allt mellan himmel och jord.
Jag måste väl erkänna att min
bild av den där perfekta
sammanhållningen har förstörts lite.
Det känns inte som att vi håller
ihop med några.
Kanske några enstaka personer..
Så hur gör man då när man har egna barn.
Ska man låtsas som den där perfekta världen
finns där alla morföräldrar/farföräldrar,syskon och deras familjer
håller ihop,tycker om varandra trots äns fel och brister.
De ingifta och grundfamiljen och barnen som har kommit
in genom åren blir en enda lycklig familj.
Eller ska man ta det som det kommer.
Och bara njuta av varje sekund som man lever.
Tänk om man vore en liten pojke,
som bara tar livet som det är.
Inga problem,inga bekymmer.
Alla älskar varann,alla håller ihop.
Jag vet ju bara vad jag vill.
Det har jag nog alltid vetat.
Men huvudsaken är att man har dom man har.
Man väljer nog vilka man inte vill förlora.
Sen lär man sig alltid något nytt.
Och sånna här inlägg
brukar inte leda till något gott.
haha men det finns inget syfte i mitt inlägg.
Bara en massa ord skrivna på ett tangentbord.
En massa tankar som inte har någon betydelse.
Som min tomma hjärna ungefär.
Lika innehållslöst.
Ni får skratta,det är okej.
känslomänniska number one.
Sitter och tänker
på så mycket så
jag skulle kunna skriva
hur många inlägg som helst.
Är extremt känslig idag.
Alltså inga sura miner
utan bara en massa
tårar som kan dyka upp
när som helst
om jag inte biter ihop..
Om jag bara kunde vara
starkare i mig själv.
Men jag vet att jag har fått
komplimanger för att jag
faktiskt är en sån känslomänniska.
Några har faktiskt sagt att det
är bra att kunna visa känslorna.
O att det är bra att jag har dem..
Men det är rätt jobbigt ,
och må så..
Men jag får stå ut..
Men som jag skrev
häromdagen.
Man kan inte låtsas vara stark i sig själv
och vara så glad jämt.
Till slut så kommer tankarna ifatt en..
på så mycket så
jag skulle kunna skriva
hur många inlägg som helst.
Är extremt känslig idag.
Alltså inga sura miner
utan bara en massa
tårar som kan dyka upp
när som helst
om jag inte biter ihop..
Om jag bara kunde vara
starkare i mig själv.
Men jag vet att jag har fått
komplimanger för att jag
faktiskt är en sån känslomänniska.
Några har faktiskt sagt att det
är bra att kunna visa känslorna.
O att det är bra att jag har dem..
Men det är rätt jobbigt ,
och må så..
Men jag får stå ut..
Men som jag skrev
häromdagen.
Man kan inte låtsas vara stark i sig själv
och vara så glad jämt.
Till slut så kommer tankarna ifatt en..
fy
Nu har det gått för långt med vissa saker.
Först är de respektlösa o sen så tar den ena bort mig
från facebook,
2 dagar efteråt..
Vad fan är det frågan om..
Kul ,nu är släkten ännu mindre.."gråter"
Hur fan ska jag klara det här.
Hur kan man bli så arg pga ett kort,
på deras hund ,lite tapet som syns.
Vad löjligt.så patetiskt löjligt.
Ingen mogen människa gör på det här viset.
Först är de respektlösa o sen så tar den ena bort mig
från facebook,
2 dagar efteråt..
Vad fan är det frågan om..
Kul ,nu är släkten ännu mindre.."gråter"
Hur fan ska jag klara det här.
Hur kan man bli så arg pga ett kort,
på deras hund ,lite tapet som syns.
Vad löjligt.så patetiskt löjligt.
Ingen mogen människa gör på det här viset.
happy? feel good?
Jag är inte speciellt stark av mig som person
längre så jag vill mest göra saker
men fegar ur ..
Jag drömmer om att ha ett jobb,ha vänner,
umgås och ha kul osv.
Men jag gömmer mig inom mig själv.
Och eftersom jag mår som jag gör psykiskt nuförtiden.
Så är mina tårar så nära som de kan komma.
Man skrapar lite på ytan och jag kan få en gråtattack..
Jag har ju gömt mig i twilight böckerna i en vecka.
För att gömma mina gråtattacker,
och min ångest över mig själv osv.
Så fort jag har läst ut en bok så har jag
känt mig helt tom och har köpt alla böckerna
och läst ut dem på ett dygn i taget.
Det tog mig sammanlagt en vecka
att läsa ut alla dessa böcker.
Så nu har jag läst alla böckerna som har
kommit ut i twilight serien.
Även den om bree tanners andra liv..
Men eftersom jag har läst ut den sista boken
från twilight och inte längre
kan gömma mig i böckerna
så måste jag klara av dagarna
som de kommer.
Och inte ligga o läsa bort dagarna
för att slippa må dåligt.
Min kurator tror sig veta varför jag mår dåligt.
Ett av anledningarna vet hon om,
som jag kan bearbeta med henne.
Även om det tomma hålet alltid kommer att finnas där.
Hon vet inte om min trauma som hände mig som 4åring.
Mina panikkänslor kring att det kan hända en viss person något.
Hon vet ingenting om mig mer än att hon
är övertygad om att jag skulle ,må bättre om jag hade ett jobb.
Och det skulle jag givetvis.
Men det är mer än så.
Min strävan efter att göra alla till lags hela tiden.
Ändra om mig så det ska passa andra
gör inte att jag mår bättre.
Jag är rädd för att bli nära vän
med någon för den jag trodde mig vara närmast vän
med är inte direkt storförtjust i mig.
Alla tar avstånd till mig.
Det är ingen som är nöjd med mig.
Jag skulle kunna fortsätta.
Men jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.
Bara förstå mig.
Jag tar inte foton på hundar för att vara elak.
Jag vill inte ha folk omkring mig närmare oss
för att vara elak.
Jag gör sällan något för att vara elak.
Min strävan efter att mina barn
ska ha den perfekta uppväxten
med alla omkring sig
har gjort att ingen tycker om mig.
(handlar inte om några fåniga foton nu)
Gjort är gjort.
Hänt har hänt.
Men allt som händer
gräver mig bara djupare ner i ett stort hål.
Jag kan inte ljuga för mig själv.
Jag kan inte ljuga för john
eller för någon annan att jag mår bra.
För bra är det sista jag mår..
Vad har hänt med världen.
Varför kan ingen vara sams.
Hålla ihop ..
Jag,min man och våra 3barn håller ihop.
Han mår som han gör(john)
men ärligt talat,jag mår nog sämre än vad han gör
nuförtiden.
Han har gett sig fan på att han ska klara sig ut i arbetslivet igen.
Och han har det stödet han behöver(nästan).
Men hans fru står långt långt ner i ett djupt hål.
Redo för att gräva all sand över sig.
Det är bara för mig att inse
att jag aldrig kommer att bli omtyckt av alla.
Fastän jag har kämpat med det i 9år minst..
Jag måste inse att alla har förutfattade meningar om mig.
Förutfattade meningar om mig som ond.(gäller ingen speciell)
Inse att jag måste gå till arbetsförmedlingen
fastän det enda tanten/handläggaren tjatar
om är soc. Patetiskt,är ju en praktikplats/möjlighet till jobb jag vill ha.
Inte höra hur underbart det är med soc.
Hon verkar inte fatta att jag inte kommer att få sånt bidrag.
Eller att jag någonsin kommer att gå ner mig så långt
så att jag går dit.Aldrig i livet,att jag sjunker så lågt..
Förlåt mig om jag trampar någon på tårna nu,
alltså det bidraget är bra att det finns.
Och jag tycker inte illa om någon som har det eller har haft.
Men det känns inte som en möjlighet för mig.
Det är inte därför jag går till arbetsförmedlingen..
Man är för "rik" för sånt om man har bil och hus
som man har köpt kontant..
Plus att man inte får äga något i pengaväg,
allt barnen har i pengaväg försvinner.
Så därför har jag tappat förtroendet för dem
och hoppet om mig.
Hoppet om att jag någonsin kommer att göra
något annat än det jag gör nu..
Jag skulle vilja göra något liknande
som john gör..
Men jag har ingen anledning till att leva på
sjukbidrag,och jag vet inte hur jag kommer dit annars.
Jag har alltid hört av arbetsförmedlingen
att jag har möjligheten till alfakassan(akassa)
men den handläggaren som jag har
som tjatar om soc sa:
du kommer inte få alfakassa.
Inte:du kommer nog inte få.
Utan:du kommerINTE få..
Ska man skratta eller gråta sa jag.
Vaddå få det till att känna mig ännu mera värdelös än vad jag redan är.
Så jag kan inte förlora ekonomiskt på att inte gå på mina möten.
Jag kan inte förlora något jag inte har.
Däremot behöver jag gå dit
för att det kanske kan ge den tiden
som jag behöver för att få akassa.
Men jag är inskriven sen augusti
och de har skrivit att det är från oktober.
Det gör att allt räknas från oktober och inte från min inskrivningsdag.
Och de vill inte ändra det,fastän de borde enligt dem.
För det gör ingen skillnad när det gäller akassan.
Eftersom jag inte komemr att få något.
Jag har inte gett upp hoppet,jag har skickat in en ansökan iallafall.
Jag försöker hålla humöret uppe
när jag är bland folk.
Och bland familjen men så fort jag blir själv
så bryter det ihop..
Så ligger det till.
Njut av det,den nakna sanningen.
Eller förstå...
