Visst är det konstigt att
saker o ting som har hänt
under äns uppväxt ,barndom,
som vuxen.
ja under äns liv kan spegla en sån stor roll
beroende på hur man lever idag..
Spelar så stor på hur man kan må..

Inte för att bli för personlig
så är jag rätt förvånad
över att min kropp reagerar så starkt
över vissa saker ..
Saker som ingen kunde ha gjort annorlunda..
Saker som kanske bara jag o någon mer tänker
på dagligen men som inte spelar någon roll
för någon annan..

Jag trodde ärligt
talat att jag hade bearbetat det här
under min uppväxt.
Men jag kan inte ha gjort det,eller
så är det naturligt att det dyker upp
nu av någon märklig anledning..

Kanske är det så det är med trauman
att det alltid kommer att finnas med
i det undermedvetna..

Eller är det kroppens sätt
att hantera när man ska
förändra sitt liv ..

För det är så jag ser det.
Att även om de här förändringarna
med att ha varit hemma med barn sen 03
och helt plötsligt börja tänka
på sig själv,vad vill jag..
O försöka komma ut i samhället igen,
hitta jobb,gå på kurser o allt.
Att det är en rätt så stor förändring..

En förändring till det bättre
men resan är inte enkel..
Men det känns ändå skönt
att när den här kursen är slut
så har jag en annan aktivitet på gång..

Men resan från att bara ha varit
mamma till att tänka
på vad ska jag göra med mitt liv,
vad kan jag,vad vill jag göra.
Vem är jag.Det är inte en lätt resa..

Livet ska väl inte vara en nerförsbacke
där allt går på räls och allt är bra.
Men den där uppförsbacken
där man kämpar sig igenom är inte direkt lätt..

Sen blir det kanske någon nerförsbacke
då man inser att det här går ju bra,
det här löser vi..
"var det inte värre än så här"

Och sen kommer de slingriga vägarna där
man inte vet varken ut eller in..

Sen måste man kämpa sig uppåt igen..
Bli starkare i sig själv..
Kämpa sig uppåt i motvind..

Men man måste klara av det för att övervinna/överleva.
För att visa sig själv och kanske andra
att jag klarar av det här.
Jag kan också...