happy? feel good?
Jag är inte speciellt stark av mig som person
längre så jag vill mest göra saker
men fegar ur ..
Jag drömmer om att ha ett jobb,ha vänner,
umgås och ha kul osv.
Men jag gömmer mig inom mig själv.
Och eftersom jag mår som jag gör psykiskt nuförtiden.
Så är mina tårar så nära som de kan komma.
Man skrapar lite på ytan och jag kan få en gråtattack..
Jag har ju gömt mig i twilight böckerna i en vecka.
För att gömma mina gråtattacker,
och min ångest över mig själv osv.
Så fort jag har läst ut en bok så har jag
känt mig helt tom och har köpt alla böckerna
och läst ut dem på ett dygn i taget.
Det tog mig sammanlagt en vecka
att läsa ut alla dessa böcker.
Så nu har jag läst alla böckerna som har
kommit ut i twilight serien.
Även den om bree tanners andra liv..
Men eftersom jag har läst ut den sista boken
från twilight och inte längre
kan gömma mig i böckerna
så måste jag klara av dagarna
som de kommer.
Och inte ligga o läsa bort dagarna
för att slippa må dåligt.
Min kurator tror sig veta varför jag mår dåligt.
Ett av anledningarna vet hon om,
som jag kan bearbeta med henne.
Även om det tomma hålet alltid kommer att finnas där.
Hon vet inte om min trauma som hände mig som 4åring.
Mina panikkänslor kring att det kan hända en viss person något.
Hon vet ingenting om mig mer än att hon
är övertygad om att jag skulle ,må bättre om jag hade ett jobb.
Och det skulle jag givetvis.
Men det är mer än så.
Min strävan efter att göra alla till lags hela tiden.
Ändra om mig så det ska passa andra
gör inte att jag mår bättre.
Jag är rädd för att bli nära vän
med någon för den jag trodde mig vara närmast vän
med är inte direkt storförtjust i mig.
Alla tar avstånd till mig.
Det är ingen som är nöjd med mig.
Jag skulle kunna fortsätta.
Men jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.
Bara förstå mig.
Jag tar inte foton på hundar för att vara elak.
Jag vill inte ha folk omkring mig närmare oss
för att vara elak.
Jag gör sällan något för att vara elak.
Min strävan efter att mina barn
ska ha den perfekta uppväxten
med alla omkring sig
har gjort att ingen tycker om mig.
(handlar inte om några fåniga foton nu)
Gjort är gjort.
Hänt har hänt.
Men allt som händer
gräver mig bara djupare ner i ett stort hål.
Jag kan inte ljuga för mig själv.
Jag kan inte ljuga för john
eller för någon annan att jag mår bra.
För bra är det sista jag mår..
Vad har hänt med världen.
Varför kan ingen vara sams.
Hålla ihop ..
Jag,min man och våra 3barn håller ihop.
Han mår som han gör(john)
men ärligt talat,jag mår nog sämre än vad han gör
nuförtiden.
Han har gett sig fan på att han ska klara sig ut i arbetslivet igen.
Och han har det stödet han behöver(nästan).
Men hans fru står långt långt ner i ett djupt hål.
Redo för att gräva all sand över sig.
Det är bara för mig att inse
att jag aldrig kommer att bli omtyckt av alla.
Fastän jag har kämpat med det i 9år minst..
Jag måste inse att alla har förutfattade meningar om mig.
Förutfattade meningar om mig som ond.(gäller ingen speciell)
Inse att jag måste gå till arbetsförmedlingen
fastän det enda tanten/handläggaren tjatar
om är soc. Patetiskt,är ju en praktikplats/möjlighet till jobb jag vill ha.
Inte höra hur underbart det är med soc.
Hon verkar inte fatta att jag inte kommer att få sånt bidrag.
Eller att jag någonsin kommer att gå ner mig så långt
så att jag går dit.Aldrig i livet,att jag sjunker så lågt..
Förlåt mig om jag trampar någon på tårna nu,
alltså det bidraget är bra att det finns.
Och jag tycker inte illa om någon som har det eller har haft.
Men det känns inte som en möjlighet för mig.
Det är inte därför jag går till arbetsförmedlingen..
Man är för "rik" för sånt om man har bil och hus
som man har köpt kontant..
Plus att man inte får äga något i pengaväg,
allt barnen har i pengaväg försvinner.
Så därför har jag tappat förtroendet för dem
och hoppet om mig.
Hoppet om att jag någonsin kommer att göra
något annat än det jag gör nu..
Jag skulle vilja göra något liknande
som john gör..
Men jag har ingen anledning till att leva på
sjukbidrag,och jag vet inte hur jag kommer dit annars.
Jag har alltid hört av arbetsförmedlingen
att jag har möjligheten till alfakassan(akassa)
men den handläggaren som jag har
som tjatar om soc sa:
du kommer inte få alfakassa.
Inte:du kommer nog inte få.
Utan:du kommerINTE få..
Ska man skratta eller gråta sa jag.
Vaddå få det till att känna mig ännu mera värdelös än vad jag redan är.
Så jag kan inte förlora ekonomiskt på att inte gå på mina möten.
Jag kan inte förlora något jag inte har.
Däremot behöver jag gå dit
för att det kanske kan ge den tiden
som jag behöver för att få akassa.
Men jag är inskriven sen augusti
och de har skrivit att det är från oktober.
Det gör att allt räknas från oktober och inte från min inskrivningsdag.
Och de vill inte ändra det,fastän de borde enligt dem.
För det gör ingen skillnad när det gäller akassan.
Eftersom jag inte komemr att få något.
Jag har inte gett upp hoppet,jag har skickat in en ansökan iallafall.
Jag försöker hålla humöret uppe
när jag är bland folk.
Och bland familjen men så fort jag blir själv
så bryter det ihop..
Så ligger det till.
Njut av det,den nakna sanningen.
Eller förstå...
Kommentarer
Trackback
