pwestermark -

utmattad

Känner mig helt utmattad.

Psykiskt utmattad..

Kursdagen var okej,jag mådde bra.

Sen ändrades allt i min kropp.

Ni som mår dåligt av ångest,panikångest osv

vet/känner igen det jag pratar om nu..

Ni andra är lyckligt lottade av att inte ha behövt gå igenom

psykisk ohälsa..

Jag sätter mig i bilen o åker hemåt,

tycker mig må rätt skapligt faktiskt.

Kör in bilen på våran parkering.

O ångesten är igång..

Fy fan..När klockan är 12,30

så kollar jag på klockan

och märker då att jag har suttit i bilen

i minst 45 minuter..

45 minuter som bara försvunnit.

Hinner knappt vara hemma o plocka ur diskmaskinen

osv förrän jag skulle iväg o hämta barna.

Hämtar pojkarna på dagis,

åker hemåt o inser att klockan är 14,05

så jag förstår att nessa inte är kvar i skolan.

Så jag kollar efter henne,men ser då att hon

kommer på cykelvägen..

Går emot henne pratar lite med henne.

O ger henne nyckeln så hon kan gå in

medans jag tar ut johan ur bilen.

Då pang...s¨å kommer ångesten igen.

O tårarna rinner..jag börjar skaka..

O ser då att john kommer hemåt,

jag torkar tårarna o går till honom.

Säger hej till hans vän somhar släppt av honom.

När han åker så säger jag till john hur jag mår..

Vi går in o hjälper johan med ytterkläderna.

Sen ställer jag mig o jag börjar skaka,andas fortare o fortare

tårar som rinner.

John kommer snabbt som attan ger mig en kram o lugnar ner mig.

Sätter mig o får en kopp kaffe o så håller det på..

Går sen o lägger mig i sängen o avbokar dagens planer..

Det går nog inte att beskriva hur det känns för någon

som inte har varit där..

Varför man mår som man gör.

Det kan liksom bara komma slash boom bang.

Det bästa med john är att han ser på mig.

Han hör mig andas mer o mer osv..

Folk tror att jag vill att man ska tycka synd

om mig när jag berättar hur jag mår,

eller att jag mår dåligt för att jag kommer så sent till kursen/missar den osv.

Men jag vill inte att man ska tycka synd om mig.

Jag vill bara att man ska finnas där,försöka förstå.

visa att vi finns o tycker om dig..

En del reagaerar på så sätt att de blir arga när man berättar om hur man mår,hur man känner. (inte john observera: inte john)

en del saker som jag kan känna,

saker som jag inte har känt idag

men dessa känslor kommer upp flera

gånger i veckan ..

O det behöver inte ha hänt något:

utanförskap.

att ingen tycker om mig/att folk tycker illa om mig.

att jag är i vägen.

att det vore bättre om jag inte fanns.. osv osv..

O det här handlar inte om min man.

Det här handlar om mig.Mina känslor,mitt mående..

Hur länge har det här pågått?

ja hur länge då.. känslan att ingen tycker om mig,

har jag haft väääldigt länge.

år??

Det som är så sjukt är att jag vet att det finns dom

som tycker om mig.

Att det finns fler som tycker om mig än de som inte tycker om mig.

O jag vet att jag är älskad av vissa.

Det är så svårt o sätta fingret på det..

Usch hatar sånna här dagar.

Får kämpa vidare.

Det enda jag vill ha är förståelse..

Inte tycka synd om..utan förståelse..

Elaka kommentarer ignoreras.

O har man svårt för att läsa detta

så gå härifrån,

det är inte meningen att man ska må dåligt av någons blogg..

2011-03-29 @ 16:00:50 personligt Permalink

Kommentarer

Postat av: annelie

Jag VET hur det är....

Har känt "utanförskap" i 11 år sedan jag flyttade hit..som jag sa till dig så har jag inte många vänner....jag tror och tycker att folk pratar om mig...ser ner på mig.

Och när man ligger och ser på film...barnen sover ALLT är lungt...så slår det till.pang bom bara...som du beskriver.

Skickar dig en styrkekram...att skriva av sig är skitbra!

Och modigt.....!

Vi ses imorgon kram

2011-03-29 @ 17:06:30

Postat av: Linda Andersson

Jag kan inte påstå att jag vet hur du mår, för jag tillhör den lyckligt lottade skaran som har sluppit psykisk ohälsa. Men jag har läst mycket om det, och hade en annan vän som drabbades av panikattacker och vart livrädd och trodde hon skulle dö. Hon började hyperventilera och tappade då känseln i händer, ansikte, fötter och så. Detta är dock inget farligt, utan det händer när man hyperventlilerar och kroppen inte får tillräckligt med syre ut till alla kroppsdelar.

Jag tycker inte synd om dig, men jag jag tycker att det är jävligt att vissa blir drabbade. Något jag däremot tycker är att du bör söka hjälp för detta, få tala med en läkare/psykolog som kan ge dig medicin för dina besvär. Detta tillsammans med någon som håller på med KBT tror jag skulle vara bra för dig. Dessutom tror jag att det är bra för dig att du får gå på kurs och träffa människor. Tyvärr så är ju vissa helt oförstående, för att de inte vet bättre. Jag tycker i alla fall om dig precis som du är!

2011-03-29 @ 18:59:51
URL: http://chagak.blogg.se/

Postat av: Kristin

Men vännen, har du sökt någon hjälp för detta? Så här kan du inte ha det, jag gick med det alldeles för länge så jag tycker nog att du ska försöka få hjälp. Massa styrkekramar till dig

2011-03-29 @ 19:23:05
URL: http://kitin.blogg.se/

Trackback