Jag stortrivs på jobbet men Gud vad alla stör sig på mig där. Jag har alltid känt mig så omtyckt och välkommen där men nu vete fan. Jag har aldrig varit med om sånt här förut. Varenda en bara klagar på mig. Vad jag än gör så är det fel. Cheferna är nöjda med mig,jag pratar med dem dagligen . De tycker att jag jobbar på bra både på cafet och på skruv. Överhuvudtaget. Jag är alltid så glad och ställer alltid upp om jag behövs någonstans. I tisdags då jag får vara ledig om jag vill,då behövde de någon som städade på restaurang masten . Vem ställde upp på så kort varsel? Jo jag. Men ändå kan jag få skit och spydiga kommentarer när jag kommer tillbaka och sätter mig vid skruvarna. Om jag går in i pysselrummet och snackar en sväng och kollar vad de gör. För mig är de mina vänner. Men nä då är jag jobbig och aldrig gör något vettigt. Jag tar inte åt mig av dem men det börjar bli tröttsamt att det bara är mig alla klagar på . de ska bara veta hur dåligt jag har mått ,hur dåligt jag mådde varje dag på jobbcentrum innan separationen. Men nä jag är för glad på jobbet men jag kan sitta tyst och vara deprimerad igen så lätt. Jag är fortfarande skör. Jag undrar bara vad jag gör som gör att alla är trötta på mig. Jag har alltid fått hört från arbetskamraterna att jag inte gör något på skruvavdelningen fastän jag då kunde sitta med snickarkläder och hade hållet på med att måla ,tapetsera,kakla hela dan. Men det ser de inte,de ser att jag sätter mig och gör skruvarna. Men det jag inte förstår är att meningen med stället är att man ska få jobba i sin takt. Men det verkar inte gälla mig. För några veckor sen fick jag spydiga kommentarer om hur tjock jag är. Ja jag har en jättestor mage och jag är fet men vad har de med det att göra. Om jag äcklar dem så så blunda då. Igår så gick jag mellan cafet och skruvavdelningen. Nä men då sa han som är skruvansvarig att jag bara springer omkring och att jag aldrig gör något. Fastän jag hade suttit o plockat med skruv som de andra när jag satt där. Sen ville en vän att jag skulle sitta mittemot henne. Då fick jag skäll av skruvansvarige att där fick jag minsann inte sitta. Där skulle han sitta och då sa jag:då sätter jag mig här (samma bord) men nä det fick jag inte. Min panikångest startades igång och jag fick ta en lugnande för han gav sig inte ,han bara fortsatte skrika, jag gör mitt bästa,jag är där hela dagarna och ställer upp på cafet när det behövs osv. Men enligt de flesta så gör jag inget. Jag tänker from nu undvika dem som hela tiden klagar på mig. Jag har några som tur är som aldrig skulle klaga på mig. Jag får ty mig ännu mera till dem. Utan dem skulle jag må sämre. Kram på er som uppskattar mig och respekterar mig för denn jag är.