Jag är inte så ensam som jag låter ibland.
För det räcker ju med att jag går ut så är man runt folk.
O jag har alltid något mail som väntar eller någon snäll person
som kommenterar här .
Eller så kanske man träffar på någon på stan
som man hejjar på eller säger några ord till.
Plus att jag har ju folk att alltid ringa o sms:a till .
om jag vill ,när jag vill..
Enda skillnaden är väl att min mobil inte piper lika ofta.
Eller att man inte har någon som vill gå o ta en fika eller så..
Men vad gör det,för jag har ju alltid någon som vill fika med mig.
O det är 3 underbara barn o en helt underbar Man.
O vill jag fika på stan eller på café så går
 man dit med någon av dem
eller med allihopa..


Man ska nog inte ta allt så allvarligt.
Men jag tror att det är så upptrissat det här med
att man "måste" ha en massa vänner att umgås med hela tiden.
För annars är man ingenting.
Men det funkar ju inte så för alla.

Så jag ifrågasätter nästan mig själv.
För man är ju aldrig så ensam som man gör det till.
o Sen om jag kan sakna en viss vän eller så,det är ju som det är..

Jag har ju vänner omkring mig .
Ett sms: o 2 sekunder senare så får jag svar"ler"
Vem är ensam då"ler"

Nä uppskatta det man har istället för det man inte har.
Är nog något som jag ska ta o göra.
För jag har det nog väldigt bra.
O snart börjar ju dotterns skolan o hennes dans.
O sen efter semestern så börjar ju sonen på dagis.
Ja det blir fullt upp..
O sen får man ju inte glömma att jag verkligen får umgås med
en massa härliga personer på Rhodos..

Så vem är ensam egentligen..
Det tål att tänkas på.